PSG kändes som ett lag i spillror för bara dryga månaden sedan. Trots det hade laget fortsatt läge att vinna samtliga turneringar för året och därmed större möjligheter än fjolåret där laget föll i den ena av de inhemska cuperna relativt tidigt. Det var bara något som inte stämde, kemin mellan spelarna där ute saknades, de spelade inte längre för kärleken till sporten utan för sig själva, för pengarna…ja tills den där matchen mot Chelsea väntade i Champions League. En match fylld av revanschlustan från säsongen innan, en match av största mått och där laget var tvunget att spela just så, som ett lag. Där och då förändrades hela säsongen..
Plötsligt såg vi ett PSG med en en- för-alla, alla-för-en mentalitet. Laget gav inte Chelsea någon chans att få styra spelet, istället var det PSG som höll i bollen och som skapade chans på chans mot Courtouis i Chelseaburen. Det var ett lag vi fick se, en enhet som slet i varje situation, ett lag där Cavani och Zlatan plötsligt såg ut att spela i samma lag och för en gång skull såg man att när de väl kan utnyttja varandras styrkor på bästa sätt är duon en av Europas hetaste. En stor och stark target med vass teknik och målfarlighet, en annan kvick och avig spjutspets som tar grovjobbet men som även är där och nosar i straffområdet när läget kommer, ja då förstår ni att motståndarlagen har respekt för firma Zlatan-Cavani..
-Bli utvisad
-Vara helt j**** osynlig
Till skillnad från ”Italiens Zlatan” är den riktiga betydligt jämnare i sina prestationer och att Mourinho lyckas låsa Ibrahimovic helt känns långsökt. Om så finns ju alltid Cavani som på senare tid åtminstone stundtals gått att känna igen från den magiska Napolitiden. Napolitrion Cavani-Hamsik-Lavezzi var bland det vackraste jag upplevt som åskådare, spelare som hittade varandra med förbundna ögon.